Att bygga specialcyklar har varit ett av mina stora intressen de senaste åren. Idéerna har funnits länge, men startskottet kom när jag 2017 lärde mig svetsa. Jag bygger cyklar för att pröva och utveckla olika designidéer. Från maj och framåt borde det gå att hyra – hör av dig då om du är intresserad (tim-, dags-, och kanske rentav veckopriser kommer när det närmar sig. Jag kommer att ligga på en rimlig nivå).

Här nedanför ser du cyklarna. Klicka på dem för att få reda på mer. (Sidan är under bearbetning och kommer att fyllas på med mer!)

ULLALA BIKE

Egen idé och design. Första skapades 2020. Min vän Ulla cyklar mycket och undrade om jag kunde göra en cykel åt henne som tränade armarna. Här är resultatet som tränar mycket mer än bara armarna, och du har stor valfrihet om du vill sparka, dra, trycka, häva eller gunga dig fram! Jag har gjort några Ullala-bikes nu, en oväxlad, en lite högre med 7 växlar som nu är i Ullas ägo, och en barnvariant med 3 växlar. Fler kommer! Det finns några designaspekter som jag har utvecklat och lagt till under åren, tex hand/fotbroms till bakhjulet. Om du känner någon inom cykelbranschen som skulle vara intresserad av producera en sån här cykel i större skala så hör gärna av dig till mig.

Ullala-biken är jag mycket nöjd med – synd bara att jag inte kom på den innan det blev populärt med elscooter.

Fördelar: Det är skönt att stå upp istället för att sitta på en sadel. Skönare för ryggen och hela kroppen. Om man jämför med en vanlig sparkcykel orkar du Ullala-bika mycket längre tid och sträcka, och du har en mycket högre medelhastighet. Jämfört med en vanlig cykel är det mycket lättare att hoppa av och hoppa på, vilket är trevligt i branta backar. Man skulle kunna vara mycket snabbare i uppförsbackar än med en vanlig cykel, men det blir ju jobbigt i gengäld. Bättre att ta det lugnt och se Ullala-biken som snabbare och roligare sätt att ta sig fram. Med Ullala-bike får du mycket träning för hela kroppen om du vill.

Nackdelar: Den är inte lika snabb som en vanlig cykel. Det säger sig själv – du är inte lika stark och uthållig i armarna som du är i benen. Och du kan inte veva dig upp för branta backar, det orkar du inte. Du ska alltså inte se Ullala-biken som en rival till en cykel, utan som ett annat sätt att ta sig fram på … och vill du komma långt med Ullala-bike ska du inte ha bråttom, för annars sliter du ut armarna fort. Njut av naturen istället. Njut av att stå upp. Jämfört med en vanlig sparkcykel har Ullala-bike en högre plattform. Alltså är den lite jobbigare att sparka sig fram med. Den högre plattformen beror på att den är längre och måste kunna ta sig över vanliga farthinder. Normalt sett sparkar man igång sig, och sedan nån gång ibland om man vill ha extra fart eller i svaga uppförsbackar. En annan nackdel kan vara att det är lite klurigt att lära sig att hantera Ullala-biken, att veva och styra och bromsa. Det är en ny teknik, helt enkelt, det tar lite tid att komma in i. Vevbromsen kan vara lite farlig om du inte vet vad du gör. Man får inte bromsa ”nedåt framåt”, alltså på den nedre delen av varvet, för då riskerar du att kroppen åker framåt, alltså rakt mot bromsen, och då låser sig framhjulet och du flyger av. Att ta hand om Ullala-biken är ungefär lika svårt som att ta hand om bakhjulet på en vanlig navväxlad cykel.

Hur började allt det här med liggcyklar?

Drömmarna att bygga en cykelbil för 2 till 4 personer har funnits länge, men det var inte det som drev igång det hela. Istället var det att jag hade börjat titta på elcyklar. Men elcykel var alldeles för dyrt för mig på den tiden. Kunde det inte finnas något annat sätt att ta sig snabbt och bekvämt fram? Sportcyklar med sina smala hårda sadlar lockade inte, och de var ju också dyra. Men så halkade jag in på något forum som förespråkade liggcyklar. Det var nog första gången jag hade hört talas om det konceptet. Recumbent heter det på engelska. Vill minnas att jag hade sett en gammal man cykla på någon sån specialcykel när jag var liten. Det såg inspirerande ut. Liggcyklar skulle tydligen vara aerodynamiska, och man skulle kanske rentav kunna bygga en själv (att köpa liggcykel är förstås ännu dyrare än att köpa vanlig cykel eller elcykel). Jag funderade länge kring medelhastigheter och backar och luftmotstånd och tittade på ritningar som finns på Atomic Zombie. Tänk om man skulle kunna bygga en egen cykel som är lika bra eller rentav ännu bättre (och mer bekväm) än en elcykel??!!

… men då måste man kunna svetsa. Jag började undersöka vad svetsutustning kostar och leta efter svetsutbildning, men jag kände inte att jag kunde avvara tiden för att gå en sådan, även om det vore en kvällskurs på låg fart, för jag hade småbarn hemma och många andra projekt på gång. I stället lärde jag mig mer om svetsning via youtube och olika hemsidor. Och så kollade jag upp lagstiftning och försäkringsregler för att veta vad som gäller, och till min stora glädje visade det sig att det kunde funka. Pinnsvets fick det bli. Jag fick (eller fick köpa, kommer inte ihåg) en pinnsvets av en svågers pappa eller farfar, en riktig gammal trotjänare. Pinnsvets är säkert mycket klumpigare än andra sorters svetsar, men man slipper hantera gastuber. Till en början kunde jag hålla till utanför en verkstadslokal i Grums, en halvtimmes bilfärd från där jag bor. Där har jag byggt ett antal av mina cyklar mellan 2017 och 2019. Min första cykel, WildKat, kostade runt 3500 kr i material, fast sen ytterligare några tusenlappar för svetsutrustningen och resorna. En stor investering för mig i den ekonomiska situation jag var i då, men jag ångrar det verkligen inte. Den cykeln har varit min helårscykel sedan dess och funkat enormt bra.

Sommaren 2019 flyttade jag från lägenhet till villa, och från våren 2020 kunde jag börja skapa cyklar utanför mitt eget garage (jag brukar inte bygga på vintern, utan mest på våren och hösten – under sommaren ska man ju cykla istället!). Under 2020 började jag förverkliga min ursprungliga dröm och min första ”cykelbil” blev klar 2021.

Självklart är det en stor glädje att kunna svetsa lite annat också. Det har blivit tvättmaskinsstativ, bänkstativ och diverse lagningar av avgasrör, torkställningar och annat. Jag byggde också ett stålskelett och jättevingar till vår stora drakskulptur som står på FryxGames tak i Bråtebäcken – och den har överlevt hårda stormar. Det är sånt man inte riktigt vet i förväg. Det är samma sak när jag bygger en cykel. Jag sitter inte och beräknar hållfastheten matematiskt. Istället kör jag med vettiga strukturer och stora marginaler, vilket allra oftast är långt mer än vad som egentligen behövs. Sen hoppas jag på det bästa. Faktiskt brukar jag först bygga cykeln med någorlunda bra svetsfogar. Sen testar jag den, att den får rätt längd och funkar bra, helt enkelt. Ofta körs den i det skicket ett bra tag. Sen, när jag är helt nöjd och det är dags att måla, då plockar jag av alla cykeldelar så att jag bara har ramen, och så går jag över ramens alla svetsfogar och fyller i och förstärker och snyggar till, och då blir det ju ännu mycket starkare.

Har någon ”färdig” cykel gått sönder någon gång? Ja, det har hänt. Dels hände det en gång med Shadow, och det ser man ju på formen att den cykeln utmanar ödet. Den gick sönder bredvid svetsfogen rakt under sätet när jag cyklade över en gropig gräsplätt. Jag sjönk mjukt ner i gräset med ett förvånat uttryck i ansiktet. Sedan dess har den stärkts upp och jag har använt den mycket – och jag är rätt tung.

Jag är faktiskt glad att den gick sönder som den gjorde, för då kunde jag passa på att ändra sittvinkeln lite, som jag ändå hade funderat på att göra. Sen blev cykeln lättare att trampa och balansera. Inte lika hög toppfart, eftersom man fångar mer av vinden, men desto bättre medelfart eftersom man kan ta i bättre med benen i den här vinkeln.

En annan cykel som har gått sönder är min prototyp till Ullala-bike, alltså innan den egentligen var färdig utan i test-stadiet. Faktiskt har också sparkcykeln gått sönder en gång när jag hoppade med den (men den var ju egentligen inte tänkt att användas av vuxna). De cyklarna har ju också vinklar som är uppenbart utsatta för hårt tryck, och de har sedan dess fått ytterligare förstärkning och funkar bra. En Ullala-bike gick också sönder vid en kraftig inbromsning i en backe. Trots varning att inte bromsa ”nedåt framåt” fick min son lite panik i en backe och nitade. Det var något som hade farit ut på vägen och skrämt honom. När man bromsar ”nedåt framåt” med en Ullala-bike riskerar man att få hela kroppsvikten på bromsen och tvärnita. Bromsen låste sig fullständigt, navet gick sönder. Han for över styret. Han skadade njuren. Fick åka till sjukhus. Framgaffeln gick också sönder. Detta hade inte med svetsningen att göra. Från början hade mina Ullala-bikes inte fotbroms, men numera har de det till bakhjulet. Det är handbromsar som man trycker på med foten och de är väldigt effektiva (du ser det på bilden, men det var så nytt att sonen inte tänkte på att använda den).

På nedre bilden ser du att bromsen har låst sig så hårt att gaffeln har brutits. Vet inte om det syns så bra på den övre bilden, men hela gaffeln hade böjt sig bakåt så att hjulet inte längre kunde vändas. Jag fick bygga en ny framgaffel, helt enkelt. På den övre bilden borde du också kunna se hur jag förstärkt den mest utsatta delen av ramen med en extra stålvinkel, och den vinkeln klarade sig fint i kraschen.